Öppet brev från Dominic´s föräldrar

Till: Marika Gardell Socialtjänsten Gotland, Sofie Rosenqvist Socialtjänsten Gotland, Caroline Palmqvist Socialtjänsten Gotland, Gustav Hoffstedt Socialnämnden Gotland.

CC: Mona Sahlin (s) samt Göran Hägglund (Socialminister)

Från: Christer och Annie Johansson Gotland

Hej

Min hustru Annies hälsa blir allt sämre och sämre, hon är sängliggnade sedan många månader tillbaka, och ni reagerar inte. Är tanken att ni skall ha ihjäl min hustru, samtidigt hålla vår familj splittrad på grunder som får omvärlden att reagera allt mer och mer?

Nonchalansen har tagit stora steg, och stora bitar av vårt liv, och hur långt har ni planerat att ta detta ärende? Sofie, du har kallat oss och andra psykiskt sjuka, även fast vi är friska. Carolin, du förnedrar oss vid varje tillfälle vi talas vid eller ses, Marika, du vägrar svara på frågor, det gäller Er andra också, ni är enligt lag bundna till att bemöta oss på halva vägen och samarbeta, men det händer bara inte. Gustav, Du har nekat att träffa oss flera gånger, slängt på luren när vi ringer mm. och du bryr dig inte om att titta på dom bevis vi har att presentera angående förtal, förnedring, fifflande med fakta mm. Det är också mer än bara vår uppfattning!

När ni omhändertog Domenic så hade han 2 dåliga mjölktänder, + en tand som behövde lagas. För övrigt var han fullt frisk och har alltid varit under 7 års tid! Inte en enda dokumenterad sjukdag, hur många barn känner ni med sådan hälsa? Tänderna var på väg att tas hand om i Indien den 28:e Juni, ni väntade i 2 månader med att ta hand om problemet, vi hade mer brottom än så, samtidigt så var en av grunderna oro för hans tänder ??? Vi fick till slut ringa in och påminna Er om att ta hand om detta!

Vi var på väg att flytta härifrån, dels på dom grunder att vi blivit diskriminerade sedan 2001, men vi har även blivit hotade av en man som jobbade för Gotlands kommun, ni har alla sett brevet med ursäkten ifrån denne man.

Nu i efterhand så använder ni traumat ni själva orsakat vår son, och det är tydliga symptomer som har lagts fram, varför gör man så? Varför kallar ni min hustru psykiskt sjuk, när hon aldrig har fått någon diagnos någonsin, istället är hon utbildad inom psykologi, och har hjälpt mig med traumat ifrån jordbävningen i Indien, något som kommunen aldrig uppfattade, eller hjälpte mig/oss med. Vi har gång på gång berättat vad som ligger till grund för vissa saker, men det har ingen effekt, ni kör över oss fullständigt, försöker få oss arga, kanske inte medvetet, men det sätt vi bli behandlade på känns som ett vansinne!

Alla vittnen står förvånade och frågar sig varför dom anses ljuga, alla har berättat för er hur bra vår son hade det och mådde innan ohändertagandet, varför går ni emot denna information, varför får den ingen effekt, det är väl ändå det som är meningen med vittnen! Anställda inom socialtjänsten har också ringt Er, sånna som känner familjen väl.

Vi har fler än en gång försökt diskutera grundlagen och den mänskliga rätten, men ni visar inget intresse för dessa, här sitter vi samtidigt och känner varenda minut, avsaknad av rätten till liv, rätten till vårt barn, rätten till att få lämna landet, rätten till religion, rätten till tankefrihet, rätten till vårt kulturella liv, rätten till rättvis behandling över lag.

Hade det varit en fråga om att vi misshandlade vår son, eller var alkoholister, eller utnyttjade honom sexuellt eller något liknande så var det väl ingenting att tala om eller diskutera, men nu ligger det till så här att han har aldrig varit slagen, aldrig varit sjuk i stort sett, inte ens använt svordomar, till skillnad från dagens datum då han börjat prata om trash metal, döskallar etc! Det är långt ifrån vår tanke angående uppfostran av barn! Snabbmaten han får är vi heller inte så glada över, Domenic har växt upp med ekologiskt och biodynamisk odlad mat!

Er uppfattning har ni gjort till Er verklighet ni agerar på, men det är inte sann, den kan aldrig bli sann hur mycket ni än vänder och vrider på den, se vad som är bevisat och vad som är sagt istället.

Vi har försökt gå Er till mötes, men ni gör det helt och hållet omöjligt, och vi frågar oss, hur om möjligt kan ni uppfatta att man skall gå till väga så här, och behandla människor så här i Sverige? Det som står skrivet på regeringens hemsida är väl uträknat, noga planerat och väldigt bra skrivet dessutom, det är väldigt lätt att uppfatta hur myndigheter i Sverige skall agera och arbeta, men vi ser dock inte någonstans att detta har någon verkan, och varför då?

Nu har Annie blivit så pass sjuk så att vi behöver ta henne till lasarettet igen, med hög feber, smärtor i bröstet mm, hon har problem med hjärtat, och hade det redan innan ni omhändertog vårt barn. Är inte hennes liv värt någonting, och hur vågar ni riskera någon annan människas liv på det här viset?

Hon var för övrigt fullt frisk när vi kom till Sverige efter det vi gifte oss i Indien 2000, hälsan har sen fått ta mycket stryk pga av den behandling och den diskriminering vi utsatts för i så många år, alla är inte lika som bär, försök förstå det!

Vi har fått ta hand om trauma ifrån naturkatastrof och hot helt och hållet själva, blivit medicinerade med en av världens farliga medicner, utan att få hjälp med detta, även när jag blev beroende av den, varför frågar vi oss, vi hittar ingen förklaring.

Psykiatrin ser i sina journaler att när kontakten mellan oss och Er (Socialtjänsten) började så blev vi mer och mer deprimerade. Varför då, helt enkelt för att ni behandlar oss illa, och vägrar att lyssna på väldigt väldigt enkla förklaringar, vi klarar oss själva, men vi behövde viss hjälp under en period på grund av felmedicinering samt trauma ifrån naturkatastrof, samt chock efter hot imot familjen mm! Men ingenting gjordes, ingenting vi sade gjorde någon som helst skillnad!

Nu är läget så här att ni har tagit detta ärende så långt, så att min hustrus liv är i fara, och för vad? Er uppfattnng som inte har kunnat bevisas någonstans, + karier på ett fåtal tänder, varav en hade gått sönder när han bet i något hårt.

Vi sitter som i ett fängelse i detta land, allt vi någonsin planerat finns i ett annat, jobben, framtiden mm. Vår familj i Indien sitter och väntar, våra arbetskamrater mm.

Jag sa från början, vi är inte helt ute och cyklar vad det gäller barn, vårt jobb går ut på att hjälpa dom! Kanske är det därför Domenic har haft sådan god hälsa sedan födsel.

Vi kräver att ni återlämnar vår son, och låter honom få leva där han hör hemma, samt ger oss våra rättigheter tillbaka, ni har tagit precis allt förutom 2 resväskor med kläder och en kamera, allt annat är förlorat i och med att ni tog vår son ifrån flygplanet, som då inte ens stod på Svensk mark. Skolplikten gäller inte när man skall flytta utomlands heller!

Politikerna på Gotland arbetade tillsammans för att tvinga oss att lämna Domenic till skolan under nästa ett års tid, gör man så med en familj som är på väg att flytta utomlands? Det stod till och med i tidningen innan ni omhändertog honom att vi skulle lämna landet, men ni säger nu i efterhand att ni inte hade vetskap och detta, vi meddelande även rätten i maj -09 att vi skulle lämna landet om ca: 6 veckor.

Vi har inte fått en minut med vår son på 7 månader, ni är alltid där och kontrollerar oss misstänksamt, förbjuder oss att gråta mm. Vi är människor, vi har känslor, och ni har skadat oss och resten av familjen något så fruktansvärt, det är knappt möjligt att beskriva hur vi haft det och har det.

Ni har tagit detta för långt, och vi tillåter er inte längre att rassera våra liv och vår framtid, samt vårt arbete. Ge oss samma värde som ni själva tycker att ni skall ha och erbjudas!

Vi har alltid försökt förklara bakgrunden till vissa saker, men det har som sagt ingen effekt, det känns som om ni bad och ber oss springa med brutna ben, och till vilken nytta? Till vilken nytta är det också att använda precis allt vi säger och gör emot oss, när det handlar om ett litet oskydligt barn, förmår ni inte att känna för honom, förmår ni inte att känna någonting för oss, förmår ni inte att se saker för vad dom är?

Vi lever i ett samhälle där vi skall samarbeta, inte motarbeta varandra, och vi skall också bry oss om vilka resurser vi använder, vi reagerade väldigt starkt på att få höra av vi inte behöver bry oss om hur mycket saker och ting kostar, Sverige och resten av världen är inne i en ekonomisk kris som kommer att bli svårt att vända, att inte bry sig om hur medel används gör inte saker och ting bättre! Vi bär alla ett ansvar och vi har alla plikter som vi måste följa och uträtta. Till att börja med så kräver vi den behandling och den rätt som står skriven på regeringens hemsida, det är väl ändå det som är Sverige, och det vi alla arbetar för!

Lämna tillbaka vårt barn Domenic, och lämna tillbaka det vi förlorat i och med omhändertagandet, ni hade inte rätt att göra så.

Önskar er allt gott, men säger samtidigt stopp, ni får inte riskera min hustrus liv längre.

Må väl!

Christer och Annie Johansson