Once upon a time a happy family

Sunday, November 29, 2015

Vädjan och efterlysning



Text:
"Snälla snälla snälla facebook
Annie och jag har varken sett, hört eller fått prata med vår älskade son Domenic sedan November 2010.

Vi ber alla om hjälp för att få fram följande meddelande.
Domenic, Du bestämmer nu själv vart Du vill bo,
Du måste inte alls göra som någon säger. Oberoende
på vad man sagt till Dig så har Du rätt att åka
raka vägen hem till oss som väntar på Dig.

Vi behöver Dig och Du behöver oss efter allt som hänt.
Jag hoppas detta meddelande når Dig så snart det
bara går. Vi saknar Dig och älskar Dig mer än allt annat!"

Wednesday, October 21, 2015

Svarar på frågor och oklarheter!



I dag är det en eller två dagar sen jag släppte en lite annorlunda video, och detta är svar på allt som kommit in, samt detaljerad förklaring på hur tjänstemannens ansvar egentligen ser ut, till punkt och pricka...

Wednesday, October 14, 2015

Meddelande till socialtjänsten på Gotland



EDIT: Rättelse, de 6700 kronor vi har att leva på är min sjukpension!

Det här är skämmigt, jag vill verkligen inte men jag måste. Jag har precis fått i mig lite mat, dock ingenting jag betalat själv.

Jag kollapsar varje dag sen en tid tillbaka och orkar inte mer, kroppen vägrar numer att fungera som den skall, fryser för det mesta och har ont i huvudet, sömnbrist mm.

Så innan något allvarligt händer med vår familjs hälsa så skriker jag till en sista gång, sen skall Ni slippa mig det lovar jag, och det är inte mitt val, det är ert, människor behöver mat.

Jag är pensionerad på grund av en väldigt lång tvist med socialtjänsten på ön, som vägrar att lyssna på det vi säger. Ni har satt oss i denna situation, och det Ni nu arbetar på är att svälta och stressa ihjäl oss.

Eftersom Ni vägrat svara de senaste månaderna så talar jag till Er öppet istället! Ert val och inte mitt, jag måste hålla mig vid liv då Ni har tagit min arbetskraft och möjligheter ifrån mig, barn och rättigeheter mm.

Sunday, October 4, 2015

Saknaden efter Domenic

Text skriven av Christer Johansson.

I handen har jag en bunt med dokument, det är min son Domenics BVC journal. Innehållet försäkrar läsaren om att allt är ok, även efter en extra kontroll var allt helt ok, bra, tryggt.

Vad är bvc journalen för nåt egentligen?, hmm, det är en 7 års lång kontroll av ett barns hälsa, som påvisar 0 oro samt 0 sjukdomar.

Tänker tillbaka o minns många utskällningar varför vi inte vaccinerade, varför vi inte prisade med godis oftare (socker), använde naturlig medicin istället för nåt annat mm. Ja jag tänkte så här, av alla förslag som finns hur man skall ta hand om ett barn i dag, så surfade jag som en dåre o valde den mest troliga informationen jag kunde hitta, och resultatet blev det som står i BJC journalen, ingen oro under tiden av en sjuårsperiod.

För lite över 6 år sedan så var jag lugn, konspiratorisk för att det var intressant, andlig för att jag kände att jag behövde det, o på väg till ett gäng barnhem i Indien, ett IT jobb, fotomöjligheter då det var nära till Djurskyddsområde där vi skulle bosätta oss mm.

Barnhemmen ingår i ett självförsörjnings-projekt som jag pysslat med sedan 2002, IT jobbet var nåt i stil med min IT utbildning, o resten handlade om familjens bästa o våra drömmar tillsammans.

Våldsam inställning? Inte riktigt? Råder det någon fara i intresse här? Galna ideer? Nej.. Bara fånigt övertygad om att få möjlighet att hjälpa någon annan som har det mindre bra, samtidigt som jag jobbar med nåt jag har utbildning till, o sen fylla ut resten med natur och upplevelse o tåg för grabben då han drömde om Ånglok osv. Sen var ju familjen också där då, Annies familj. ”Själförsörjeriet” grundar sig i att jag har full verktygsmakare utbildning o lite svets o NC o nåt.

Konspiratorisk? Kolla ut genom fönstret, är det fred eller är det mest elände? Trots att dom flesta vill väl, nästan alla, nåt månne va tokigt, spelar roll om man tänker efter, resultatet av all info jag kommit i kontakt med har ändå räckt till ett normalt resultat med min son o familj, vi har aldrig behövt någon räddning någonsin.

Jag var lugn sa jag, hmm, sätt Dig in i situationen, att Du läser om Ditt eget barn, att det kräks av chock för att den är så rädd för att vara ifrån Dig, i flera flera dagar. Se sen Ditt eget barn brytas ner, förlora leendet, hälsan, kontakten försvinner mm, allt rasar, tänk noga snälla...

Med papper i ordning, 20 vittnen som backar upp, lagen o rätten mm så hade vi nada chans mot socialtjänsten på Gotland, drömmen slöt där och då och kommer aldrig att kunna ersättas. Hur dåligt vi än mådde allihopa så var socialtjänsten bestämd, barnet skall ifrån Er, och dom gjorde det, och nu är det 5 år sen som vi pratade sist, sågs, inte ens ett skolfoto eller en hälsning om att allt är ok, och jag får inte lov att vara fly förbannad ? ? ? ? ?

Jag bevisade efter det i detalj hur horribelt korrupt socialtjänsten är i Visby, och ur det så kom bevismaterial så det heter duga, men som inte hade någon som helst effekt på situationen i sin helhet.

Jag var sen med o startade ett rättsuppror över hela Sverige, varvid flera tusen blev medlemmar på kort tid, och som upprepade över hela Sverige vad jag redan hade sagt, på vilket sätt och vis man behandlar LVU situationer samt vårdnadstvister.

Efter det så klarlades situationen över hela landet, dom mål som går bra sköts av professionella tjänstemän, varvid man följer lagen och har en dialog med den som söker hjälp eller stöd, alla dom andra sköts som hmm, på film, fast ännu värre. Jag trodde dessa mål var få, många andra trodde det också, men efter än mer granskning så har det framkommit att det är extremt många tusen, och vi har just en sån situation, och jag får inte lov att vara förbannad eller påverkad av det?

Jag kunde lira en låt-lista på 30 låtar en hel kväll förr i tiden, efter det man riggat en hel dag o repat kvällar innan. I dag svettas jag med ett solo på mer än en minut. Energin som kommer på scen hjälper till efter att ha testat på senare tid, men jag inser också i och med det, jävlar va jag är förstörd av allt som hänt under dessa 6 år, nu vet jag hur lidandet är i koppling till saknad till barn, och på detta vis, helt onödigt och jag får inte lov att va förbannad?

Gå o kolla hur många droger Du har i kroppen sa man, ok, noll. Gå o kolla skallen sa dom sen, ok noll diagnoser, ok... Skriv in grabben på en kommunal skola sa man, åkte Dit o snacka med dom, sa så här, jag har utbildat förr, o nu känner jag att efter en sån här smäll, på en sån liten kille som inte är förberedd på korruption, jag behöver nog vara här då i början, det gick bra sade dom, och här vände hela vårt mål.

Man skrev in vår Domenic på en annan skola, flyttade honom till en ny familj, och efter det så är allt kört med alla försök, på alla sätt o vis...

Klart att jag är förbannad!

Folk tycker att jag är förbannad o hård o gåpåig i dag, yep, jag har blivit så här, jag slogs dock för att landa så mjukt jag bara kunde, o det kunde ha blivit mycket värre, har goda vänner o nära som håller i en väl.

Socialtjänsten är ett sjunkande skepp, de 270 tillsatta miljonerna påvisade katastrof tillräckligt för att senare föreslå att Socialtjänstlagen skall skrotas, och ja jag håller med, om den tyds så illa som den gör i dag då skall den skrotas.

Titanic skrev nån, o så sitter vi fortfarande här, o supergoa gubben Domenic, Du är ännu inte här...

Hur mår vår Domenic i dag, INTE EN ENDA ANING!!! Inte ens hur han ser ut... Jag har gjort allt för att vi skall få en enda lucka, men det satte man stopp för, speciellt åklagare som inte har en enda aning om fallet, samt vägrar att gå igenom den information jag skickat.

Ja så löjligt är det!

Därför är jag också så fruktat förbannad, med skinn på näsan så att det räcker till en nyfödd kanin, skall man då sitta o dumma sig framför föräldrar som gråter sig till söms varenda jävla natt, om det är så att kroppen orkar en sån jävla natt till. Fatta nån jävla gång vad det egentligen är för nåt, ett LVU!

Jag behöver säga följande på så vis som jag gör, det vi LVU föräldrar upplever för det mesta, är sånt man upplevde under krigstiden, Du befinner Dig i ett hjälplöst krig, där barnet är kidnappat, och några vänner finns det inte att få kontakt med som bestämt att det skall vara så. Söta som bara den i media osv, men grymma som synden när dörren stängs o fantasin väller, som senare blir verklighet.

Jag har också blivit dömd för att visa mina mänskliga sidor i samband med detta, lidelse, förtvivlan, panik mm, dömd varenda gång för det, för att det gör för omänskligt ont.

Många tror att LVU fallen löser sig när situationen förändrar sig, o när man följer dom order som råder, ja, ibland, fast det händer mycket mycket sällan.

Domarna har varit granskade av rättsvetare, före detta domare, organisationer, av tusentals folk på webben då en del av dom ännu ligget öppet. Family Alliance Defence Found la ut dom om jag inte missminner mig, eller HSLDA, kommer inte ihåg. Så jag är inte ett dugg orolig egentligen,vi har vunnit för längesedan, men va ont det gör, o jävlar satan va ont det gör.

En kasse med fula ord till!

Så här startar allt på morgonen, ögonen öppnas, jag känner att jag sovit och har vaknat, sen kommer nästa tanke, helvete vad ont det kommer att göra nu när jag minns allt som hänt i 6 år, sen skall det till en sjujävla koncentration för att få allt stilla, och för att smärtan skall avta, men det gör den inte, så länge jag vet att jag är pappa så saknar jag min son till döds varje sekund jag är vaken, det finns hela tiden där. Det finn således ingen medicin som kan få mig att glömma det, så det är inte ens ide att försöka.

Steg nummer 2, få i sig käk, nää, fan också, allt smakar apa, o så är munnen inflammerad som bara den för tillfället, går inte att tugga, inte råd o gå till tandläkare, fan fan fan...

Sen kommer det jobbiga steget 3, nu skall jag igång o göra nåt för att få hem vårt Allt... jag vet att det inte är en enda jävla ide att fråga någonstans, men jag gör det ändå, om och om och om igen, och argare o argare blir jag.

Brottsofferjouren backade också, dom blev inkopplade i och med en anmälan som var ganska detaljerad. Jag berättade vad som hänt o då sa dom, herregud, det där kopplar vi in en expert på, o så gick tiden o till slut ringde någon o sade... nej, vi kan inte göra nåt, sorry men hej då, inte hårt nåt sen dess.

Sur och förbannad kan man bli om någon tar ens plånbok, eldar upp ens bil eller nåt, det här är nåt helt annat, det är det ynkligaste av det ynkligaste att vika när det väl kommer till barn.

Alla som läst allt som hände i början vet att han som alla andra barn skrek halsen ur sig och ville hem, länge... Hur kan man läsa nåt sånt, skriva ner det, o kallt åka vidare?

Hur åker man kallt in till akuten med ett barn som kräks av chock, med tanke på den bvc journal som finns, alla andra checkups, vittnen mm, o tvingar ett barn att chockeras färdigt för att sen ge upp. Att jag skriver att det här hänt mitt eget barn är helt o hållet sjukt, det smäller o smäller i skallen när jag är här, och jag hatar att skriva just det här, för nu är natten garanterat körd, jag kommer att se min son kräkas av rädsla tills jag domnar bort av matthet, o så gör jag precis varenda natt sedan 6 år tillbaka, men man bryr sig när jag visar att jag är arg och upprörd, fy helvete satan, väck mig.

Av allt som alla planerar, Jul, middagar, bio, nyårsafton, födelsedagar, namnsdag, bröllopsdag mm, allt det där betyder precis ingenting längre, och vi håller oss borta från allt firande. Jag klarar en stund, Annie också, sen försvinner vi o så funderar jag på vad jag har sagt när jag kommer hem, o så är det sedan 4-5 år tillbaka, jag fixar inte att lämna hemmet! Det är också för hög risk för att jag skall råka se min egen son, jag skulle aldrig klara det om så hände på gatan, eller någon tillställning, eller bio, eller stor affär, marknad vad som, liten kommun, mycke oro, stor risk.

Förmodligen så skulle jag nog ärligt talat svimma, den känslan får jag för tillfället.

Bättre o hålla sig inne o inte riskera nåt.

Vad händer i morgon?, precis lika mycket som alla väntar på att Jesus skall komma tillbaka, så önskar jag att se ett enda positivt ord om vårt mål och vår chans att få träffa vår käraste son, vårt enda barn, drömmen handlar om att få stå nära honom utan att hela jävla tjänstemanna samhället reagerar runt denna situation, för jag är ju livsfarlig uppenbarligen. Mer farlig än dom pedofiler som finns, o sånna som slagit sina barn o ibland hela sin familj, dom får träffa sina barn, men inte vi...

Varje dag är ett jävla mörker med en jävla massa smärta, så är det, men det förklarar precis ingenting av den saknad o sorg som jag känner.

Du som har barn och har dom i hemmet, månne Du förstå mig nu, jag förstod inte ett dugg hur mycket kärlek jag hade till mitt barn, så länge han var mig nära. Nu vet jag vad vi alla tar för givet!

Du som tänkt gå till socialtjänsten och har barn, lek med fan själv istället, du kommer lindrigare undan då.

/ Jag vet att min och andras ton i förhållande till dessa frågor är enormt dömande o skarp, jobbig att läsa, klaga klaga klaga, men, vi kommer att förstås bättre när denna generations lvu barn kommer hem sen, när alla dom berättar vad dom egentligen är med om i dag, så på så vis är jag inte orolig, kram på sig...

Öskar att många vågar dela, i tron om att läget i sin helhet kanske blir ett uns mer belyst, hur tråkigt än detta inlägg är...

Det ger också ett uns hopp like emoticon

Bilden :



Nu när jag sett Domenic igen på detta foto, så följer ett antal dagar eller veckor men starka påhoppande minnen om hur ont det gör att inte få ha honom hos mig, o så känner mamsen också. En effekt som bara bygger sig starkare o starkare med åren.

När man vanligtvis tänker på sina barn så ler man, det är en naturlig reaktion, när jag tänker på min son så fäller jag mig själv...






Friday, April 3, 2015

Intervju med Christer Johansson


Organisationen Hjärta Mod och Styrka har gjort en intervju med Dominic Johanssons pappa.

Saturday, March 1, 2014

A message to Fredrik Reinfeldt, primeminister of Sweden! CPS related



A message to Fredrik Reinfeldt, primeminister of Sweden. (English)

Life after cps part 1 - Swedish / Livet efter ett LVU del 1 - Pilotavsnitt



Sverige är kantat med en katastrofal behandling av föräldrar som antingen har ett litet problem, eller ett stort, eller som ofta uppdagas, inga problem alls. Men, dom börjar när socialtjänsten blir inkopplad, och då som så ofta händer så faller Ditt liv och Dina barn tas ifrån Dig, på som sagt, ofta vaga grunder.

Ett juridisk spel följer och rättsväsendet tar inte sitt ansvar att skydda var och ens rätt enligt rättigheterna i deklarationen, eller Svensk lag. (författning).

Rättsupproret Gotland knäckte iden om att samarbeta för att lösa denna kris då regeringen samt med deras granskande myndigheter lyser med sin frånvaro.

Bättre upp, vi kräver Nu en omedelbar förändring på denna katastrof som kantat Sverige i smyg i snart 100 år.

Information om hur Du också kan medverka kommer efter klippet.

Denna gång blev det lite väl statiskt, men någonstans måste man börja.