Christer Johansson, Domenics pappa talar ut om vad som egentligen hände dagarna då myndigheterna tog deras son.
Showing posts with label barn. Show all posts
Showing posts with label barn. Show all posts
Saturday, May 28, 2016
Sunday, November 29, 2015
Vädjan och efterlysning
Text:
"Snälla snälla snälla facebook
Annie och jag har varken sett, hört eller fått prata med vår älskade son Domenic sedan November 2010.
Vi ber alla om hjälp för att få fram följande meddelande.
Domenic, Du bestämmer nu själv vart Du vill bo,
Du måste inte alls göra som någon säger. Oberoende
på vad man sagt till Dig så har Du rätt att åka
raka vägen hem till oss som väntar på Dig.
Vi behöver Dig och Du behöver oss efter allt som hänt.
Jag hoppas detta meddelande når Dig så snart det
bara går. Vi saknar Dig och älskar Dig mer än allt annat!"
Wednesday, October 21, 2015
Svarar på frågor och oklarheter!
I dag är det en eller två dagar sen jag släppte en lite annorlunda video, och detta är svar på allt som kommit in, samt detaljerad förklaring på hur tjänstemannens ansvar egentligen ser ut, till punkt och pricka...
Sunday, October 4, 2015
Saknaden efter Domenic
Text skriven av Christer Johansson.
I handen har jag en bunt med dokument, det är min son Domenics BVC journal. Innehållet försäkrar läsaren om att allt är ok, även efter en extra kontroll var allt helt ok, bra, tryggt.
Vad är bvc journalen för nåt egentligen?, hmm, det är en 7 års lång kontroll av ett barns hälsa, som påvisar 0 oro samt 0 sjukdomar.
Tänker tillbaka o minns många utskällningar varför vi inte vaccinerade, varför vi inte prisade med godis oftare (socker), använde naturlig medicin istället för nåt annat mm. Ja jag tänkte så här, av alla förslag som finns hur man skall ta hand om ett barn i dag, så surfade jag som en dåre o valde den mest troliga informationen jag kunde hitta, och resultatet blev det som står i BJC journalen, ingen oro under tiden av en sjuårsperiod.
För lite över 6 år sedan så var jag lugn, konspiratorisk för att det var intressant, andlig för att jag kände att jag behövde det, o på väg till ett gäng barnhem i Indien, ett IT jobb, fotomöjligheter då det var nära till Djurskyddsområde där vi skulle bosätta oss mm.
Barnhemmen ingår i ett självförsörjnings-projekt som jag pysslat med sedan 2002, IT jobbet var nåt i stil med min IT utbildning, o resten handlade om familjens bästa o våra drömmar tillsammans.
Våldsam inställning? Inte riktigt? Råder det någon fara i intresse här? Galna ideer? Nej.. Bara fånigt övertygad om att få möjlighet att hjälpa någon annan som har det mindre bra, samtidigt som jag jobbar med nåt jag har utbildning till, o sen fylla ut resten med natur och upplevelse o tåg för grabben då han drömde om Ånglok osv. Sen var ju familjen också där då, Annies familj. ”Själförsörjeriet” grundar sig i att jag har full verktygsmakare utbildning o lite svets o NC o nåt.
Konspiratorisk? Kolla ut genom fönstret, är det fred eller är det mest elände? Trots att dom flesta vill väl, nästan alla, nåt månne va tokigt, spelar roll om man tänker efter, resultatet av all info jag kommit i kontakt med har ändå räckt till ett normalt resultat med min son o familj, vi har aldrig behövt någon räddning någonsin.
Jag var lugn sa jag, hmm, sätt Dig in i situationen, att Du läser om Ditt eget barn, att det kräks av chock för att den är så rädd för att vara ifrån Dig, i flera flera dagar. Se sen Ditt eget barn brytas ner, förlora leendet, hälsan, kontakten försvinner mm, allt rasar, tänk noga snälla...
Med papper i ordning, 20 vittnen som backar upp, lagen o rätten mm så hade vi nada chans mot socialtjänsten på Gotland, drömmen slöt där och då och kommer aldrig att kunna ersättas. Hur dåligt vi än mådde allihopa så var socialtjänsten bestämd, barnet skall ifrån Er, och dom gjorde det, och nu är det 5 år sen som vi pratade sist, sågs, inte ens ett skolfoto eller en hälsning om att allt är ok, och jag får inte lov att vara fly förbannad ? ? ? ? ?
Jag bevisade efter det i detalj hur horribelt korrupt socialtjänsten är i Visby, och ur det så kom bevismaterial så det heter duga, men som inte hade någon som helst effekt på situationen i sin helhet.
Jag var sen med o startade ett rättsuppror över hela Sverige, varvid flera tusen blev medlemmar på kort tid, och som upprepade över hela Sverige vad jag redan hade sagt, på vilket sätt och vis man behandlar LVU situationer samt vårdnadstvister.
Efter det så klarlades situationen över hela landet, dom mål som går bra sköts av professionella tjänstemän, varvid man följer lagen och har en dialog med den som söker hjälp eller stöd, alla dom andra sköts som hmm, på film, fast ännu värre. Jag trodde dessa mål var få, många andra trodde det också, men efter än mer granskning så har det framkommit att det är extremt många tusen, och vi har just en sån situation, och jag får inte lov att vara förbannad eller påverkad av det?
Jag kunde lira en låt-lista på 30 låtar en hel kväll förr i tiden, efter det man riggat en hel dag o repat kvällar innan. I dag svettas jag med ett solo på mer än en minut. Energin som kommer på scen hjälper till efter att ha testat på senare tid, men jag inser också i och med det, jävlar va jag är förstörd av allt som hänt under dessa 6 år, nu vet jag hur lidandet är i koppling till saknad till barn, och på detta vis, helt onödigt och jag får inte lov att va förbannad?
Gå o kolla hur många droger Du har i kroppen sa man, ok, noll. Gå o kolla skallen sa dom sen, ok noll diagnoser, ok... Skriv in grabben på en kommunal skola sa man, åkte Dit o snacka med dom, sa så här, jag har utbildat förr, o nu känner jag att efter en sån här smäll, på en sån liten kille som inte är förberedd på korruption, jag behöver nog vara här då i början, det gick bra sade dom, och här vände hela vårt mål.
Man skrev in vår Domenic på en annan skola, flyttade honom till en ny familj, och efter det så är allt kört med alla försök, på alla sätt o vis...
Klart att jag är förbannad!
Folk tycker att jag är förbannad o hård o gåpåig i dag, yep, jag har blivit så här, jag slogs dock för att landa så mjukt jag bara kunde, o det kunde ha blivit mycket värre, har goda vänner o nära som håller i en väl.
Socialtjänsten är ett sjunkande skepp, de 270 tillsatta miljonerna påvisade katastrof tillräckligt för att senare föreslå att Socialtjänstlagen skall skrotas, och ja jag håller med, om den tyds så illa som den gör i dag då skall den skrotas.
Titanic skrev nån, o så sitter vi fortfarande här, o supergoa gubben Domenic, Du är ännu inte här...
Hur mår vår Domenic i dag, INTE EN ENDA ANING!!! Inte ens hur han ser ut... Jag har gjort allt för att vi skall få en enda lucka, men det satte man stopp för, speciellt åklagare som inte har en enda aning om fallet, samt vägrar att gå igenom den information jag skickat.
Ja så löjligt är det!
Därför är jag också så fruktat förbannad, med skinn på näsan så att det räcker till en nyfödd kanin, skall man då sitta o dumma sig framför föräldrar som gråter sig till söms varenda jävla natt, om det är så att kroppen orkar en sån jävla natt till. Fatta nån jävla gång vad det egentligen är för nåt, ett LVU!
Jag behöver säga följande på så vis som jag gör, det vi LVU föräldrar upplever för det mesta, är sånt man upplevde under krigstiden, Du befinner Dig i ett hjälplöst krig, där barnet är kidnappat, och några vänner finns det inte att få kontakt med som bestämt att det skall vara så. Söta som bara den i media osv, men grymma som synden när dörren stängs o fantasin väller, som senare blir verklighet.
Jag har också blivit dömd för att visa mina mänskliga sidor i samband med detta, lidelse, förtvivlan, panik mm, dömd varenda gång för det, för att det gör för omänskligt ont.
Många tror att LVU fallen löser sig när situationen förändrar sig, o när man följer dom order som råder, ja, ibland, fast det händer mycket mycket sällan.
Domarna har varit granskade av rättsvetare, före detta domare, organisationer, av tusentals folk på webben då en del av dom ännu ligget öppet. Family Alliance Defence Found la ut dom om jag inte missminner mig, eller HSLDA, kommer inte ihåg. Så jag är inte ett dugg orolig egentligen,vi har vunnit för längesedan, men va ont det gör, o jävlar satan va ont det gör.
En kasse med fula ord till!
Så här startar allt på morgonen, ögonen öppnas, jag känner att jag sovit och har vaknat, sen kommer nästa tanke, helvete vad ont det kommer att göra nu när jag minns allt som hänt i 6 år, sen skall det till en sjujävla koncentration för att få allt stilla, och för att smärtan skall avta, men det gör den inte, så länge jag vet att jag är pappa så saknar jag min son till döds varje sekund jag är vaken, det finns hela tiden där. Det finn således ingen medicin som kan få mig att glömma det, så det är inte ens ide att försöka.
Steg nummer 2, få i sig käk, nää, fan också, allt smakar apa, o så är munnen inflammerad som bara den för tillfället, går inte att tugga, inte råd o gå till tandläkare, fan fan fan...
Sen kommer det jobbiga steget 3, nu skall jag igång o göra nåt för att få hem vårt Allt... jag vet att det inte är en enda jävla ide att fråga någonstans, men jag gör det ändå, om och om och om igen, och argare o argare blir jag.
Brottsofferjouren backade också, dom blev inkopplade i och med en anmälan som var ganska detaljerad. Jag berättade vad som hänt o då sa dom, herregud, det där kopplar vi in en expert på, o så gick tiden o till slut ringde någon o sade... nej, vi kan inte göra nåt, sorry men hej då, inte hårt nåt sen dess.
Sur och förbannad kan man bli om någon tar ens plånbok, eldar upp ens bil eller nåt, det här är nåt helt annat, det är det ynkligaste av det ynkligaste att vika när det väl kommer till barn.
Alla som läst allt som hände i början vet att han som alla andra barn skrek halsen ur sig och ville hem, länge... Hur kan man läsa nåt sånt, skriva ner det, o kallt åka vidare?
Hur åker man kallt in till akuten med ett barn som kräks av chock, med tanke på den bvc journal som finns, alla andra checkups, vittnen mm, o tvingar ett barn att chockeras färdigt för att sen ge upp. Att jag skriver att det här hänt mitt eget barn är helt o hållet sjukt, det smäller o smäller i skallen när jag är här, och jag hatar att skriva just det här, för nu är natten garanterat körd, jag kommer att se min son kräkas av rädsla tills jag domnar bort av matthet, o så gör jag precis varenda natt sedan 6 år tillbaka, men man bryr sig när jag visar att jag är arg och upprörd, fy helvete satan, väck mig.
Av allt som alla planerar, Jul, middagar, bio, nyårsafton, födelsedagar, namnsdag, bröllopsdag mm, allt det där betyder precis ingenting längre, och vi håller oss borta från allt firande. Jag klarar en stund, Annie också, sen försvinner vi o så funderar jag på vad jag har sagt när jag kommer hem, o så är det sedan 4-5 år tillbaka, jag fixar inte att lämna hemmet! Det är också för hög risk för att jag skall råka se min egen son, jag skulle aldrig klara det om så hände på gatan, eller någon tillställning, eller bio, eller stor affär, marknad vad som, liten kommun, mycke oro, stor risk.
Förmodligen så skulle jag nog ärligt talat svimma, den känslan får jag för tillfället.
Bättre o hålla sig inne o inte riskera nåt.
Vad händer i morgon?, precis lika mycket som alla väntar på att Jesus skall komma tillbaka, så önskar jag att se ett enda positivt ord om vårt mål och vår chans att få träffa vår käraste son, vårt enda barn, drömmen handlar om att få stå nära honom utan att hela jävla tjänstemanna samhället reagerar runt denna situation, för jag är ju livsfarlig uppenbarligen. Mer farlig än dom pedofiler som finns, o sånna som slagit sina barn o ibland hela sin familj, dom får träffa sina barn, men inte vi...
Varje dag är ett jävla mörker med en jävla massa smärta, så är det, men det förklarar precis ingenting av den saknad o sorg som jag känner.
Du som har barn och har dom i hemmet, månne Du förstå mig nu, jag förstod inte ett dugg hur mycket kärlek jag hade till mitt barn, så länge han var mig nära. Nu vet jag vad vi alla tar för givet!
Du som tänkt gå till socialtjänsten och har barn, lek med fan själv istället, du kommer lindrigare undan då.
/ Jag vet att min och andras ton i förhållande till dessa frågor är enormt dömande o skarp, jobbig att läsa, klaga klaga klaga, men, vi kommer att förstås bättre när denna generations lvu barn kommer hem sen, när alla dom berättar vad dom egentligen är med om i dag, så på så vis är jag inte orolig, kram på sig...
Öskar att många vågar dela, i tron om att läget i sin helhet kanske blir ett uns mer belyst, hur tråkigt än detta inlägg är...
Det ger också ett uns hopp like emoticon
Bilden :
Nu när jag sett Domenic igen på detta foto, så följer ett antal dagar eller veckor men starka påhoppande minnen om hur ont det gör att inte få ha honom hos mig, o så känner mamsen också. En effekt som bara bygger sig starkare o starkare med åren.
När man vanligtvis tänker på sina barn så ler man, det är en naturlig reaktion, när jag tänker på min son så fäller jag mig själv...
I handen har jag en bunt med dokument, det är min son Domenics BVC journal. Innehållet försäkrar läsaren om att allt är ok, även efter en extra kontroll var allt helt ok, bra, tryggt.
Vad är bvc journalen för nåt egentligen?, hmm, det är en 7 års lång kontroll av ett barns hälsa, som påvisar 0 oro samt 0 sjukdomar.
Tänker tillbaka o minns många utskällningar varför vi inte vaccinerade, varför vi inte prisade med godis oftare (socker), använde naturlig medicin istället för nåt annat mm. Ja jag tänkte så här, av alla förslag som finns hur man skall ta hand om ett barn i dag, så surfade jag som en dåre o valde den mest troliga informationen jag kunde hitta, och resultatet blev det som står i BJC journalen, ingen oro under tiden av en sjuårsperiod.
För lite över 6 år sedan så var jag lugn, konspiratorisk för att det var intressant, andlig för att jag kände att jag behövde det, o på väg till ett gäng barnhem i Indien, ett IT jobb, fotomöjligheter då det var nära till Djurskyddsområde där vi skulle bosätta oss mm.
Barnhemmen ingår i ett självförsörjnings-projekt som jag pysslat med sedan 2002, IT jobbet var nåt i stil med min IT utbildning, o resten handlade om familjens bästa o våra drömmar tillsammans.
Våldsam inställning? Inte riktigt? Råder det någon fara i intresse här? Galna ideer? Nej.. Bara fånigt övertygad om att få möjlighet att hjälpa någon annan som har det mindre bra, samtidigt som jag jobbar med nåt jag har utbildning till, o sen fylla ut resten med natur och upplevelse o tåg för grabben då han drömde om Ånglok osv. Sen var ju familjen också där då, Annies familj. ”Själförsörjeriet” grundar sig i att jag har full verktygsmakare utbildning o lite svets o NC o nåt.
Konspiratorisk? Kolla ut genom fönstret, är det fred eller är det mest elände? Trots att dom flesta vill väl, nästan alla, nåt månne va tokigt, spelar roll om man tänker efter, resultatet av all info jag kommit i kontakt med har ändå räckt till ett normalt resultat med min son o familj, vi har aldrig behövt någon räddning någonsin.
Jag var lugn sa jag, hmm, sätt Dig in i situationen, att Du läser om Ditt eget barn, att det kräks av chock för att den är så rädd för att vara ifrån Dig, i flera flera dagar. Se sen Ditt eget barn brytas ner, förlora leendet, hälsan, kontakten försvinner mm, allt rasar, tänk noga snälla...
Med papper i ordning, 20 vittnen som backar upp, lagen o rätten mm så hade vi nada chans mot socialtjänsten på Gotland, drömmen slöt där och då och kommer aldrig att kunna ersättas. Hur dåligt vi än mådde allihopa så var socialtjänsten bestämd, barnet skall ifrån Er, och dom gjorde det, och nu är det 5 år sen som vi pratade sist, sågs, inte ens ett skolfoto eller en hälsning om att allt är ok, och jag får inte lov att vara fly förbannad ? ? ? ? ?
Jag bevisade efter det i detalj hur horribelt korrupt socialtjänsten är i Visby, och ur det så kom bevismaterial så det heter duga, men som inte hade någon som helst effekt på situationen i sin helhet.
Jag var sen med o startade ett rättsuppror över hela Sverige, varvid flera tusen blev medlemmar på kort tid, och som upprepade över hela Sverige vad jag redan hade sagt, på vilket sätt och vis man behandlar LVU situationer samt vårdnadstvister.
Efter det så klarlades situationen över hela landet, dom mål som går bra sköts av professionella tjänstemän, varvid man följer lagen och har en dialog med den som söker hjälp eller stöd, alla dom andra sköts som hmm, på film, fast ännu värre. Jag trodde dessa mål var få, många andra trodde det också, men efter än mer granskning så har det framkommit att det är extremt många tusen, och vi har just en sån situation, och jag får inte lov att vara förbannad eller påverkad av det?
Jag kunde lira en låt-lista på 30 låtar en hel kväll förr i tiden, efter det man riggat en hel dag o repat kvällar innan. I dag svettas jag med ett solo på mer än en minut. Energin som kommer på scen hjälper till efter att ha testat på senare tid, men jag inser också i och med det, jävlar va jag är förstörd av allt som hänt under dessa 6 år, nu vet jag hur lidandet är i koppling till saknad till barn, och på detta vis, helt onödigt och jag får inte lov att va förbannad?
Gå o kolla hur många droger Du har i kroppen sa man, ok, noll. Gå o kolla skallen sa dom sen, ok noll diagnoser, ok... Skriv in grabben på en kommunal skola sa man, åkte Dit o snacka med dom, sa så här, jag har utbildat förr, o nu känner jag att efter en sån här smäll, på en sån liten kille som inte är förberedd på korruption, jag behöver nog vara här då i början, det gick bra sade dom, och här vände hela vårt mål.
Man skrev in vår Domenic på en annan skola, flyttade honom till en ny familj, och efter det så är allt kört med alla försök, på alla sätt o vis...
Klart att jag är förbannad!
Folk tycker att jag är förbannad o hård o gåpåig i dag, yep, jag har blivit så här, jag slogs dock för att landa så mjukt jag bara kunde, o det kunde ha blivit mycket värre, har goda vänner o nära som håller i en väl.
Socialtjänsten är ett sjunkande skepp, de 270 tillsatta miljonerna påvisade katastrof tillräckligt för att senare föreslå att Socialtjänstlagen skall skrotas, och ja jag håller med, om den tyds så illa som den gör i dag då skall den skrotas.
Titanic skrev nån, o så sitter vi fortfarande här, o supergoa gubben Domenic, Du är ännu inte här...
Hur mår vår Domenic i dag, INTE EN ENDA ANING!!! Inte ens hur han ser ut... Jag har gjort allt för att vi skall få en enda lucka, men det satte man stopp för, speciellt åklagare som inte har en enda aning om fallet, samt vägrar att gå igenom den information jag skickat.
Ja så löjligt är det!
Därför är jag också så fruktat förbannad, med skinn på näsan så att det räcker till en nyfödd kanin, skall man då sitta o dumma sig framför föräldrar som gråter sig till söms varenda jävla natt, om det är så att kroppen orkar en sån jävla natt till. Fatta nån jävla gång vad det egentligen är för nåt, ett LVU!
Jag behöver säga följande på så vis som jag gör, det vi LVU föräldrar upplever för det mesta, är sånt man upplevde under krigstiden, Du befinner Dig i ett hjälplöst krig, där barnet är kidnappat, och några vänner finns det inte att få kontakt med som bestämt att det skall vara så. Söta som bara den i media osv, men grymma som synden när dörren stängs o fantasin väller, som senare blir verklighet.
Jag har också blivit dömd för att visa mina mänskliga sidor i samband med detta, lidelse, förtvivlan, panik mm, dömd varenda gång för det, för att det gör för omänskligt ont.
Många tror att LVU fallen löser sig när situationen förändrar sig, o när man följer dom order som råder, ja, ibland, fast det händer mycket mycket sällan.
Domarna har varit granskade av rättsvetare, före detta domare, organisationer, av tusentals folk på webben då en del av dom ännu ligget öppet. Family Alliance Defence Found la ut dom om jag inte missminner mig, eller HSLDA, kommer inte ihåg. Så jag är inte ett dugg orolig egentligen,vi har vunnit för längesedan, men va ont det gör, o jävlar satan va ont det gör.
En kasse med fula ord till!
Så här startar allt på morgonen, ögonen öppnas, jag känner att jag sovit och har vaknat, sen kommer nästa tanke, helvete vad ont det kommer att göra nu när jag minns allt som hänt i 6 år, sen skall det till en sjujävla koncentration för att få allt stilla, och för att smärtan skall avta, men det gör den inte, så länge jag vet att jag är pappa så saknar jag min son till döds varje sekund jag är vaken, det finns hela tiden där. Det finn således ingen medicin som kan få mig att glömma det, så det är inte ens ide att försöka.
Steg nummer 2, få i sig käk, nää, fan också, allt smakar apa, o så är munnen inflammerad som bara den för tillfället, går inte att tugga, inte råd o gå till tandläkare, fan fan fan...
Sen kommer det jobbiga steget 3, nu skall jag igång o göra nåt för att få hem vårt Allt... jag vet att det inte är en enda jävla ide att fråga någonstans, men jag gör det ändå, om och om och om igen, och argare o argare blir jag.
Brottsofferjouren backade också, dom blev inkopplade i och med en anmälan som var ganska detaljerad. Jag berättade vad som hänt o då sa dom, herregud, det där kopplar vi in en expert på, o så gick tiden o till slut ringde någon o sade... nej, vi kan inte göra nåt, sorry men hej då, inte hårt nåt sen dess.
Sur och förbannad kan man bli om någon tar ens plånbok, eldar upp ens bil eller nåt, det här är nåt helt annat, det är det ynkligaste av det ynkligaste att vika när det väl kommer till barn.
Alla som läst allt som hände i början vet att han som alla andra barn skrek halsen ur sig och ville hem, länge... Hur kan man läsa nåt sånt, skriva ner det, o kallt åka vidare?
Hur åker man kallt in till akuten med ett barn som kräks av chock, med tanke på den bvc journal som finns, alla andra checkups, vittnen mm, o tvingar ett barn att chockeras färdigt för att sen ge upp. Att jag skriver att det här hänt mitt eget barn är helt o hållet sjukt, det smäller o smäller i skallen när jag är här, och jag hatar att skriva just det här, för nu är natten garanterat körd, jag kommer att se min son kräkas av rädsla tills jag domnar bort av matthet, o så gör jag precis varenda natt sedan 6 år tillbaka, men man bryr sig när jag visar att jag är arg och upprörd, fy helvete satan, väck mig.
Av allt som alla planerar, Jul, middagar, bio, nyårsafton, födelsedagar, namnsdag, bröllopsdag mm, allt det där betyder precis ingenting längre, och vi håller oss borta från allt firande. Jag klarar en stund, Annie också, sen försvinner vi o så funderar jag på vad jag har sagt när jag kommer hem, o så är det sedan 4-5 år tillbaka, jag fixar inte att lämna hemmet! Det är också för hög risk för att jag skall råka se min egen son, jag skulle aldrig klara det om så hände på gatan, eller någon tillställning, eller bio, eller stor affär, marknad vad som, liten kommun, mycke oro, stor risk.
Förmodligen så skulle jag nog ärligt talat svimma, den känslan får jag för tillfället.
Bättre o hålla sig inne o inte riskera nåt.
Vad händer i morgon?, precis lika mycket som alla väntar på att Jesus skall komma tillbaka, så önskar jag att se ett enda positivt ord om vårt mål och vår chans att få träffa vår käraste son, vårt enda barn, drömmen handlar om att få stå nära honom utan att hela jävla tjänstemanna samhället reagerar runt denna situation, för jag är ju livsfarlig uppenbarligen. Mer farlig än dom pedofiler som finns, o sånna som slagit sina barn o ibland hela sin familj, dom får träffa sina barn, men inte vi...
Varje dag är ett jävla mörker med en jävla massa smärta, så är det, men det förklarar precis ingenting av den saknad o sorg som jag känner.
Du som har barn och har dom i hemmet, månne Du förstå mig nu, jag förstod inte ett dugg hur mycket kärlek jag hade till mitt barn, så länge han var mig nära. Nu vet jag vad vi alla tar för givet!
Du som tänkt gå till socialtjänsten och har barn, lek med fan själv istället, du kommer lindrigare undan då.
/ Jag vet att min och andras ton i förhållande till dessa frågor är enormt dömande o skarp, jobbig att läsa, klaga klaga klaga, men, vi kommer att förstås bättre när denna generations lvu barn kommer hem sen, när alla dom berättar vad dom egentligen är med om i dag, så på så vis är jag inte orolig, kram på sig...
Öskar att många vågar dela, i tron om att läget i sin helhet kanske blir ett uns mer belyst, hur tråkigt än detta inlägg är...
Det ger också ett uns hopp like emoticon
Bilden :
Nu när jag sett Domenic igen på detta foto, så följer ett antal dagar eller veckor men starka påhoppande minnen om hur ont det gör att inte få ha honom hos mig, o så känner mamsen också. En effekt som bara bygger sig starkare o starkare med åren.
När man vanligtvis tänker på sina barn så ler man, det är en naturlig reaktion, när jag tänker på min son så fäller jag mig själv...
Friday, April 3, 2015
Intervju med Christer Johansson
Organisationen Hjärta Mod och Styrka har gjort en intervju med Dominic Johanssons pappa.
Monday, July 29, 2013
Sammanfattningsmöte med socialtjänsten i Visby/Gotland efter 4 års LVU
"Jag går ut öppet med det här för att samhället för en gångs skull skall få reda på hur socialtjänstemän behandlar barn och familjer. Vi är en av många tusentals familjer som behandlas på samma sätt, vilket samhället har struntat i så länge jag kan minnas. Var vänlig och sprid länken till så många som möjligt, LVU kostar samhället uppskattningsvis 40-50 miljared varje år, skattepengar som skulle kunna användas till något helt annat. Per skattebetalare blir detta åtskilliga tusenlappar per år, men till vilken nytta? Inte i förmån för oss familjer i alla fall, och inte för Dig heller."
Tuesday, June 26, 2012
Hope surfaces in case of 'state-napped' child
For the first time in three years, supporters of a boy “state-napped” by Swedish police officers aboard a jet preparing to take off for India say they have hope he will be returned to his parents’ custody.
Read more...
Swedish Court Allows Son to Return to Homeschooling Parents
"We encourage Swedish authorities to release Domenic to his parents in light of the court's ruling..." -Roger Kiska, ADF
Read more...
Monday, April 30, 2012
Post Norway, another custody row in Sweden
With the custody row with Norway over two Non-Resident Indian children settled, an Indian mother in Sweden has sought the Indian government's intervention for custody of her 11-year-old son allegedly being held by the Swedish authorities.
Read more...
Domenic Johansson bortfördes av Socialstyrelsen – Familjen kämpar
Domenic Johansson bortfördes av svensk polis på uppdrag av Socialstyrelsen. Myndigheten ansåg att föräldrarna inte var kapabla att ta hand om sin son. Fallet har fått internationell uppmärksamhet och anses vara ett av det värsta exemplen på kränkning utförd av en myndighet i Väst. Svenska media uppmärksammar inte historien.
Läs mer...
Sunday, March 25, 2012
Soviet Sweden? Parents Villainized Over Home-Schooled Son - CBN.com
Three years after Swedish authorities took Christer and Annie Johansson's son for the "offense" of home schooling, some are likening the nation to the Soviet Union... The Christian Broadcasting Network CBN http://www.cbn.com
Read more...
Thursday, February 16, 2012
Pressure mounts on state in homeschool case
Pressure is mounting on a state-run social services agency in Sweden to return to his parents a 10-year-old boy who was taken into custody because he was being homeschooled, after the European Court of Human Rights ruled such separations can cause harm to children.
Read more...
New hope for Swedish home-schooling family
A recent ruling from the European Court of Human Rights is giving a Swedish couple hope that their son, whom the government abducted in 2009 because he was home schooled, might be returned to them.
Read more...
Saturday, January 28, 2012
Johansson Father Denied Representation and Subject to Psychological Evaluations
In a hearing on 20th December, the father of Dominic Johansson was not allowed to be represented by a lawyer of his choice, after being accused of kidnapping and unlawful detention.
Read more...
Friday, December 23, 2011
NÄR ska Dominic få leva med sina föräldrar igen ???
Jag trodde mig ha sett allt vad gäller svenska rättsövergrepp, men oj vad fel jag hade! Den 25 juni 2009, satt Dominic, 7 år, med sina föräldrar på ett plan som precis skulle starta för att flyga till Indien. Familjen skulle flytta dit, men det blev inte så.
Läs mer...
Friday, September 30, 2011
Fox News rapporterar om svenskt förbud mot hemskolning
Fox news rapporterar om det svenska förbudet mot hemskolning som bland annat Jan Björklund stöttat. Senast ett land i demokratisk tid förbjöd hemskolning var då Tyskland på 1930-talet när nazisternas dominerade Tysklands parlament förbjöd hemskolning.
Källa: Vaken.se
Ca 2 minuter in i inslaget:
Friday, December 17, 2010
How many Swedes does it take to change a lightbulb?
Poor, poor Sweden is in the news and looking foolish - again. It can’t even keep up with its own motto (“For Sweden—with the times”). For, if Sweden were keeping up with the times, it would know that homeschooling is the newest, latest, greatest. In fact, the U.S. homeschool population might well exceed the ethnic Swedish population of Sweden in the coming generation. (Come to think of it, its Muslim minority might well exceed the ethnic Swedish population of Sweden in the coming generation too.)
Read more
Sunday, May 16, 2010
Världen Idag: Dominic smögs ut via bakdörren
När ombudet Ruby Harrold-Claesson ville möta Dominic, vars pappa hon företräder i rätten, blev det nej.
I stället smugglade socialtjänsten ut pojken bakvägen ur skolan och in i en lastbil.
Läs mer...
Tuesday, March 2, 2010
EducationNews.org: State takes custody of 7-year-old over homeschooling
Social workers have been visiting a Swedish couple whose son was "abducted" by government agents last year because he was being homeschooled, but that's not necessarily a good sign, and now two major rights organizations are exploring options to reunite the family.
Subscribe to:
Posts (Atom)