Jag hade tänkt att hålla tyst, men nu när barn- och utbildningsförvaltningens rapport om vår son och hans skolgång sprids på Internet tillsammans med kommentarer och gissningar så får det vara nog!
Jag gifter mig med min man år 2000, då en glad och frisk naturkär människa. Efter naturkatastrof, personrån med mera kom vi 2001 till Sverige och min man behövde hjälp med trauma, men fick istället åtta olika mediciner som gjorde hans situation värre. Jag hjälpte honom under många år då han kollapsade och försökte ta livet av sig flera gånger på grund av kraftiga biverkningar. År 2006 flyttade vi hem till min mans föräldrar för att få vila efter allt som hänt.
Jag blev utbränd och min man fick nu ta hand om mig istället. Samtidigt startades en utredning om oss som familj och föräldrar, vi tog då på socialtjänstens begäran vår son till BVC för en kontroll och han var fullt frisk trots allt vi hade arbetat oss igenom, på egen hand!
Ytterligare utredningar påbörjades och vi förstod att vi behövde flytta härifrån för att få frid och ro. Min man försökte vid ett flertal tillfällen förklara vår situation och det vi gått igenom, var gång blev en besvikelse på grund av ert ointresse.
Vi tog reda på hur man ska gå tillväga angående utbildning och utresa, vi ringde Skolverket, men rektorn följer varken Skolverkets rekommendation eller lag. Istället startar man ytterligare en utredning.
Jag ansökte om ett möte för att få träffa er på barn- och utbildningsförvaltningen för att diskutera saken, men ni vägrade träffa oss, istället fick vi böter (vite) för att vi inte lämnade vår son till skolan! Ni förbisåg alla våra önskemål och att vi skulle flytta!
Min man fick efter flera månader till slut ett möte med er, han kom hem besviken. Jag behövde då söka läkarhjälp flera gånger på grund av hjärtproblem och ångest i samband med den diskriminering och förnedring vi utsattes för.
Vi sålde allt vi hade för att få råd med flytten, jobb och annat arbete väntade i Indien, vår son skulle för första gången få träffa sin mormor, släkt och kusiner. Vi kom ingenstans då ni valde att omhänderta vår son, hindrade vår flytt och diskriminera oss ännu mer. Varför vill ni oss så illa?
Nu är jag sängliggande sedan en och en halv månad tillbaka, och blir sämre för var dag som går. Ni fann karies i min sons mun, det går att ta hand om hos en tandläkare, traumat får han leva med för evigt, det gäller även oss.
Hur långt har ni tänkt att ta detta, hur länge och hur mycket har ni tänkt misshandla min familj?
MammaJag gifter mig med min man år 2000, då en glad och frisk naturkär människa. Efter naturkatastrof, personrån med mera kom vi 2001 till Sverige och min man behövde hjälp med trauma, men fick istället åtta olika mediciner som gjorde hans situation värre. Jag hjälpte honom under många år då han kollapsade och försökte ta livet av sig flera gånger på grund av kraftiga biverkningar. År 2006 flyttade vi hem till min mans föräldrar för att få vila efter allt som hänt.
Jag blev utbränd och min man fick nu ta hand om mig istället. Samtidigt startades en utredning om oss som familj och föräldrar, vi tog då på socialtjänstens begäran vår son till BVC för en kontroll och han var fullt frisk trots allt vi hade arbetat oss igenom, på egen hand!
Ytterligare utredningar påbörjades och vi förstod att vi behövde flytta härifrån för att få frid och ro. Min man försökte vid ett flertal tillfällen förklara vår situation och det vi gått igenom, var gång blev en besvikelse på grund av ert ointresse.
Vi tog reda på hur man ska gå tillväga angående utbildning och utresa, vi ringde Skolverket, men rektorn följer varken Skolverkets rekommendation eller lag. Istället startar man ytterligare en utredning.
Jag ansökte om ett möte för att få träffa er på barn- och utbildningsförvaltningen för att diskutera saken, men ni vägrade träffa oss, istället fick vi böter (vite) för att vi inte lämnade vår son till skolan! Ni förbisåg alla våra önskemål och att vi skulle flytta!
Min man fick efter flera månader till slut ett möte med er, han kom hem besviken. Jag behövde då söka läkarhjälp flera gånger på grund av hjärtproblem och ångest i samband med den diskriminering och förnedring vi utsattes för.
Vi sålde allt vi hade för att få råd med flytten, jobb och annat arbete väntade i Indien, vår son skulle för första gången få träffa sin mormor, släkt och kusiner. Vi kom ingenstans då ni valde att omhänderta vår son, hindrade vår flytt och diskriminera oss ännu mer. Varför vill ni oss så illa?
Nu är jag sängliggande sedan en och en halv månad tillbaka, och blir sämre för var dag som går. Ni fann karies i min sons mun, det går att ta hand om hos en tandläkare, traumat får han leva med för evigt, det gäller även oss.
Hur långt har ni tänkt att ta detta, hur länge och hur mycket har ni tänkt misshandla min familj?
Publicerat: 2009-08-11
Varför vill ni oss så illa?
No comments:
Post a Comment